Mot mobbning!

Den här berättelsen cirkulerar som ett kedjebrev och jag tycker inte alls om just den sortens brev. Men texten innehåller ett viktigt budskap, så jag väljer att istället lägga orden här på min blogg.

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass som var på väg hem från skolan – hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: ”Varför bär någon hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp”. Jag hade planerat in ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så att han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg och jag såg dem landa på gräset en bit ifrån. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag gick bort till honom – han kravlade runt och letade efter sina glasögon, jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: ”De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång”. Han tittade på mig och sa: ”tack så mycket”. Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom att plocka upp böckerna och frågade var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade varför jag inte hade sett honom tidigare. Han berättade då att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker – han var en riktigt reko kille. Innan vi skiljdes åt frågade jag om han ville vara med och spela fotboll – han svarade ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom – det gjorde även mina vänner.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: ”Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den där högen varenda dag?” Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school blev Kyle utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. På examensdagen såg jag Kyle. Jag såg att han var nervös för talet han skulle hålla, så jag gav honom en klapp på ryggen och sa: ”hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!”

…”Examen är ett bra tillfälle att tacka alla som har hjälp dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare – men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia…”

Jag kunde knappt tro mina öron när han berätta historien om den dagen då vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ur sitt skåp i skolan, så att hans mamma skulle slippa göra det senare – det var därför han bar hem alla sina böcker. Sedan såg han leende på mig och sa: ”Som tur var räddades jag av min vän.”