Böckerna

Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var lämnar efter sig en tanke om hur lojala barn är mot sina föräldrar. Trots en barndom som var fylld av mycket alkohol, droger och våld så är barnens stora skräck att skiljas åt från sin mor. Boken lämnar också efter sig funderingar om vad mer vi kan göra för de som finns oss nära i vardagen, att inte blunda, att alltid välkomna, att krama...

Alex Schulmans Skynda att älska berör på något sätt samma känslor, fast med en helt annan vinkel. Alex intar tidigt en beskyddande roll för sin gamle far. Båda böckerna innehåller budskap om hur vi präglas av vår barndom och våra föräldrar. Det intressanta är dock orden om hur vi faktiskt till slut själva väljer att bli.

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är fullkomligt naken och blottande. (Jag tycker fortfarande att titeln är hemsk, så hemsk att jag valt att ta bort bokens framsida). Många gånger gjorde det riktigt ont att läsa boken, framför allt när hon beskriver sin kamp om livet och sin kärlek till sina barn. Det som kan vara vardagligt tråkigt för en annan, är det som ibland håller Ann i livet. Jag fick ganska tidigt äta upp anledningen till varför jag skulle läsa boken; våldet som finns runt oss idag. Ann belyser att de flesta med samma sjukdom som hon har, inte alls är våldsbenägna - att de dock finns och att de då inte alls bör särbehandlas i sina bestraffningar. Självklart sitter inte Ann på livets facit - inte heller någon annan av oss andra på denna jord. Men det gör mig ont att vissa människor lider så av självaste livet.