Tantens bokval

Efter några månaders bokvila - då endast tidningar av olika slag varit lockande - har äntligen läslusten vaknat till liv igen.

Som tidigare nämnt köpte jag Alex Schulmans Skynda att älska inför stundande Thailandsresa. Kändes dock lite fjuttigt att bara ha med en bok och två tidningar - speciellt när resan kommer att innebära totalt ca 23 timmars flygresa och 72 timmars slappande utan barn (jösses, resa utan barn - då gäller det verkligen att fylla tiden så att man inte hamnar i apatisk koma :)

Ytterligare tre böcker har därför införskaffats:

Det är nu drygt 5 år sedan den ödesdigra tsunamidagen gav världen en sorg. På fullaste allvar förstår jag inte hur alla de som på ett eller annat sätt drabbades, har klarat av att gå vidare - att de som förlorade sina barn inte själva lade sig ned för att dö. Det tog mig månader att klara av att läsa delar av människors öde, utan att få ont i hela kroppen av sympati och känna rädsla och panik över att själv vara en av de drabbade nästa gång...

När den här boken kom ut råkade jag av en slump se en intervju med författaren på tv. När jag såg intervjun kände jag ännu en gång rädslan och paniken - jag bestämde mig då för att läsa boken någon gång i framtiden, någon gång när jag är starkare och redo. Nu har den tiden kommit...

Jag har dock valt att lämna just den här boken hemma - den får inte följa med till Thailand...inte när vi reser utan barnen.

Jag har redan tjuvstartat med Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var. Boken har ett otroligt lätt språk - vilket gör den snabbläst - men ett allvarligt och tungt innehåll.

I ett stycke berättar Jessica om sin bästa kompis Jennie; Jag älskar Jennies mamma. Hon var aldrig en sådan vuxen som gjorde skillnad på vanliga barn och barn som hade föräldrar som mina. Det är det annars många vuxna som gör, vilket är konstigt. Att föräldrar inte klarar av sina liv är faktiskt inte deras barns fel. Orden berör...

Till sist köpte jag en bok som är med på Pockettoppen för närvarande - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag tycker inte om titeln och har därför dragit mig för att ens ta en titt på innehållet. Men i väntans tider på flygplatsen ändrade jag mig.

Boken är skriven av Ann Heberlein. Ann lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, som tidigare kallades manodepressivitet. I ett samhälle som allt mer präglas av våld - brott som många gånger utförs av människor som på ett eller annat sätt är trasiga på insidan - vill jag försöka skapa mig en större förståelse för våra olikheter.