Ett litet erkännande

Det finns små tillfällen som triggar mig att bli en liten elaking i trafiken (om man nu kan kalla mig det i dessa lägen). Små, små handlingar som får mig att småle och känna hämndlust vid ratten ute på motorvägarna och vid korsningar.

Det här händer när jag ligger i vänster fil för omköring på motorvägen och någon rusar upp i rumpan på mig och blinkar för att få mig att flytta mig, eller köra fortare. Det är NU det händer, jag blir elakingen. Det är nämligen JAG som bestämmer hur fort jag ska köra om (så länge jag håller hastigheten) - inte någon pappskalle med skruttbil som luktar illa eller finjeepen med V8. Elakingen (jag :) ligger därför kvar extra länge och tar god tid på sig att flytta över till höger fil, efter minst ett par noggranna blickar över axeln. Sedan ser jag till vänster och ler.

Elakingen kommer också fram när jag står vid en korsning för att vänta på bästa läge för utfart...när så plötsligt någon tutar bakom mig, som för att tala om att det är dags att åka. FEL! Det är JAG som bestämmer när kusten är klar, inte pappskallen. I dessa lägen tycker elakingen (jag igen :) att det är kul att vinka bakåt...precis när det vore ett perfekt läge att åka ut. I bästa fall kliver jag ur bilen och går bak till bilen bakom för att fråga vad han (det har faktiskt aldrig varit en hon) vill mig :)